Det finns en fascinerande och smått rörande strävan hos den mänskliga hjärnan att alltid söka någon form av ordning. I Ann-Sofie Axelssons myllrande stilleben av artefakter är detta en utmaning. Bland Eiffeltorn och andra souvenirföremål, hårklämmor, prydnadsföremål, hantlar, damskor, japanska tekannor, kontaktlinser, My little Ponyfigurer, limpistoler, USB-minnen, dockskåpsmöbler, en modell en mänsklig hjärna och en knäled, slingrar sig växtligheten. Minnen, redskap, bruksföremål och spår av homo ludens. Natur och kultur utkämpar en stillsam kamp om en plats i det Axelssonska bildrummet, där inga hierarkier råder och allt gestaltas med samma omsorg och i ett gemensamt bildplan. Linjens distinkta konturer leder tankarna till serieteckningens förenklingar och förskjutna skala och förstärker den undertryckta dramatik som lurar under ytan. Ann-Sofie Axelsson ger oss bilder ur ett liv och den ansenliga mängd ting vi samlar på oss; utvalda, arrangerade, avbildade och till synes övergivna i den mänskliga frånvaro som kännetecknar ett stilleben. Blicken letar sig girigt runt och man får lust att träda in och likt arkeologen undersöka, vända och vrida och spekulera i alltings historia och sammanhang.
Pia Kristoffersson / Begravningsentreprenör
Ann-Sofie Axelsson har en härlig förmåga att använda sig av ”handens verk”: hon tecknar på riktigt, skickligt figurativt, med mjuk blyerts mot papper, och fyller pappret med ett myller av linjer som blir till en bildrik berättelse liksom fylld av spontana intryck och irrvägar – att gå in i bilderna är som att gå in i en sagans värld, ungefär som i berättelsen om Alice i Underlandet. Eller varför inte ett kaleidoskop, dock ett högst figurativt sådant. Så förbluffade, överraskande, fantasieggande och definitivt tredimensionell är Ann-Sofies teckningar och bildvärld. Genom både det till synes irrationella och faktiskt noggrant uträknade linjespelet i bilderna finns Ann-Sofies alldeles egna uttryck, i ett fantastiskt myller av vanliga, vardagliga, ovanliga föremål sammanfogade i en spindelväv av mjuka linjer – som i mitt tycke är rent märkvärdigt och glädjefullt att se och uppleva. Jag älskar hennes bilder på samma vis som jag tycker om att läsa om mina favoritböcker: det finns hela tiden nya saker att upptäcka. Och trots att bilderna bara är i svart mot vitt finns där så mycket färgstyrka. (Jag har själv en bild med ett par skor i fokus: naturligtvis är de lila, det bara vet jag!)
Lotta Lewenhaupt / Kulturjournalist
Jag tycker mycket om att i långa stunder och i detalj studera Ann-Sofie Axelssons bilder. Ofta finner jag nya hårfina linjer och streck som jag inte sett tidigare. De liksom gömmer sig bakom varandra, träder fram för att åter försvinna. Ann-Sofies landskap av linjer, form och djup får mig att associera till ord som; inklusion, sensualitet, begär, löfte. De kan även ge mig en känsla av déjà-vu, eller förnimmelse av ett minne eller ett återseende. Ann-Sofies bilder har också förändrats genom åren. I de första bilderna var linjerna subtila och försiktiga, medan de på senare tid blivit mer stringenta och skarpa. Nu ser jag tillit, närvaro och mognad.
Helene Larsson / Svenskt Kulturråd i Washington
Jag är kär i Ann-Sofies teckningar. Det ligger nog dels i att vi båda delar en kärlek för tanttingen. I hennes arbeten så förvandlas de till ett myller av skarpa böljande streck som gör att bilden ligger och dallrar mellan tvådimensionella mönster och en uppvisning i konsten att fylla ett luftrum med särskilda saker. Det är ofta ett orientaliskt sortiment som skvallrar om en viss romantik till det klassiska stillebenet. Detta överflöd av kitsch skulle kunna vara nåt man hittar antingen i en ”five’n’dime” butik eller som högst övervakade dyrgripar på museer, och bilden låter en gissa. Från ett klassperspektiv skvallrar sortimentet alltså om en aspiration till det överklassiska: orkideér, anatomiska modeller, hjorthorn, Coco Chanel läppstift. Men mitt i detta royalistiska mormorsstoff sticker vissa ting ut och rakt in i mitt djupt präglade loppisscannersinne: kontaktuttag, my little pink pony, ögonlinsbehållare, en ensam skruv. Värdelöst ordinära. Men i dessa teckningar blir de genom de likmätiga strecken som förenar dem liksom likvärdiga. De hotar att upplösas för att bli till ett mönster av aggressivt bly, lika tungt som världen som en dag kommer att förgöra/återgöra dem till naturens under.
Stella d’Ailly / Curator
Ann-Sofie
Det är inte svårt att rekommendera Dig.
Jag älskar Dina bilder och vet att de är helt rätt i en värld av väntan.
En rik och inkluderande bildvärld.
Hemmets Guernica sa någon, men jag ser livet.
Dina bilder rymmer My Little Pony, eleganta damskor, borrmaskiner och Chrysler Building.
Ett kvinnligt perspektiv eller ett manligt?
I Ditt arbete för Tyréns inkluderade Du stadsplaner.
I arbetet med NKS kan Du säkert inkludera kanyler, magnetröntgen och andra prylar.
Och allt hålls samman av en väv av växtlighet.
Livets urkraft.
Thomas Rudin / Arkitekt SAR/MSA
